Började på en stubbåker! Men det var ojämnt och stenigt så jag vågade inte rida så mycket där, inga vrickningar tack! Complete blev efter en stunds trav stressad över att han var ensam, han måste ha kommit in i någon unghästfas -Jag vill inte vara ensam häst! Men vi var kvar och gjorde övergångar mellan skritt och trav tills han lugnade sig, vi gick hemåt och då taggade han till lite igen. Travade på banan tills han var avslappnad, tog både galopperna och tog trav igen. Kortade tygeln lite extra och krävde ännu mer rundning, lite jobbigt var det men han var duktig!

Kan vara svårt. Jag är i grund och botten en tävlingsmänniska, men det är sällan jag låtit den egenskapen fått kommit fram. Jag är otroligt lättstressad och min kropp säger ifrån på en gång när den tycker något är fel. Börjar blöda näsblod och så... Men nu när jag har börjat tycka att detta är kul, att tävla, så känns det som om jag ska prova att ta fram den där tävlingsmänniskan. En till sak som gör att jag gömmer undan tävlingsmänniskan i mig är att jag inte vill misslyckas, jag kan må fruktansvärt dåligt av när något blir fel. Men, nu ska jag prova att våga tro, hoppas och vilja vinna! Känns fel att tänka så -Nej men inte kan väl jag? Men jo det kan jag! Bannemig, hur ska jag annars kunna bli bättre? Man kan vilja vinna och ändå vara ödmjuk! Jag är fruktansvärt självkritisk, det har hjälpt mig framåt i ridningen, visst, men det är sällan jag känner mig bra. Det är inte så länge sen jag kunde gråta efter en träning för att jag kände mig så värdelös, kraven på mig själv var enorma och den som satte den ribban var jag själv. Idag fightas jag varje dag med min dåliga självkänsla, och det är mycket bättre, tack vare världens bästa vänner som stöttar mig på alla sätt och vis. Förut har jag blivit ordentligt nertryckt av människor och nu ska de fan få se att jag också kan lyckas som ryttare! Jag måste bara våga tro på mig själv.